Fisk som är närfångad eller odlad i Finland är redan idag ovanligt, eftersom det importeras lax från Norge eller pangasius från Vietnam, så mycket att fyra fiskar av fem redan kommer från utlandet. Till och med på de fiskrika kustområdena så hamnar miljontals kilo importerad fisk på matbordet. Först koronapandemin har öppnat ögonen för den inhemska fiskproduktionens viktighet för försörjningsberedskapen och självförsörjningen av mat.

Jag fick för en tid sedan alarmerande uppgifter om yrkesfiskets nuläge. Kommersiella heltidsfiskares antal har minskat till 82 stycken på Skärgårdshavet.  Närfångad fisk som det pratas om i festtalen och andra önskningar känns i denna verklighet väldigt orimligt. Inhemska fisk är närproducerad mat när det är som bäst, och det är varken hållbart eller etiskt, att samtidigt som utländsk fisk forslas till våra matbord, så funderar de inhemska fiskarna om det finns någon logik i att fortsätta med fisket.  Konsumenten gör ju förstås köpbeslutet både på tillgången, men också på priset.

Yrkesfiskarens ädla yrke har historiskt ofta gått från far till son. Tyvärr så är det inte lätt att locka nya näringsidkare till branschen, bland annat pga. EU:s fångstkvoter. Dumpningen av muddermassor under tidigare år förstörde många lekplatser för fisken och blåstången försvann nästan helt ända till Korpo. Även laxfångsterna är beroende av utplanteringar, eftersom vildlaxen förståeligt är fredad och många förädlare har övergått till mörtfiskar

När man funderar på fiskrecept så tänker man sällan eller aldrig på sälen. Den första associationen för många är en söt liten kut eller den utrotningshotade Saimenvikaren, som behöver beskyddas. I Finska viken eller utefter kusten finns dock inte dessa, men gråsäl finns det gott om. Skärgårdshavets sälpopulation har nästan fyrdubblats sedan år 2000 och man har under flyginventeringar räknat upp till 15 000 sälar.

Fisk är en delikatess även för gråsälen och på grund av sälstammens konstanta ökning har detta skapat konflikt. I värsta fall så äter inte sälarna endast fiskarna ur näten och ryssjorna, utan förstör även bragderna samtidigt. Man kan söka ersättning för skadorna, men ersättningsbeloppen är små, och ersättningar ger inte mat åt på människors fat. 

Gråsälen är klassad som jaktbart vilt och de får jagas enligt en årlig kvot. Säljakten är dock en väldigt krävande jaktform, som kräver olika investeringar och erfarenhet, så därför lämnar två tredjedelar av den årliga kvoten oanvänd. Saken blir inte enklare av EU:s säljförbud på sälprodukter, vilket medför att jägaren inte får sälja kött eller annat av fångsten. Fastän hela kvoten skulle utnyttjas, skulle ändå sälstammen fortsättningsvis öka och problemen växa.

Eftersom sälstammen inte är på en hållbar nivå och enbart jakt inom kvoterna inte hjälper, så lämnar det enda alternativet en decimering av stammen. Det bör göras en långsiktig plan på en årlig minskning, tills stammen är på en hållbar nivå, så att sälarnas livskraft bevaras, men även det finska fisket säkras. Vid behov bör det finnas möjlighet att hyra in proffsjägare, vars lön skulle betalas för fiskens och fiskets beskyddande och bevarande. Jakten bör ju förstås ske etiskt, så att djuren inte lider.

Saken är utmanande, eftersom vackra djur hör till naturen och åtgärder mot dessa ofta skapar starka reaktionen hos allmänheten. Nu är det dock frågan om vill vi bevara det inhemska fisket, som har stor betydelse, som yrke för fiskare, inkomst till staten och även att upprätthålla försörjningsberedskap under kristider. Jag anser det vara av högsta vikt, att våra fina skärgårdsvatten även i framtiden skall gå att fiska i och att vi har möjlighet att få inhemsk fisk på våra matbord.

 

Kommentoi