Denna corona-sommar hamnade jag att göra exceptionella lösningar gällande semesterplanerna. På grund av pandemin så var allt resande osäkert, så jag beslöt att förverkliga en dröm jag haft länge, och som annars inte varit möjlig. Vad skulle passa bättre än att söka stillheten ute i naturen?
Således for skärgårdspojken, genast efter det sista finansutskottsmötet, till norra delen av Polcrkeln för en ensamvandring på nästan 800 kilometer.
Att vandra Nordkalottleden från Kvickjock till Kautokeino skulle ta hela nordliga sommaren – cirka 45 dygn. Jag torkade all mat själv och skulle få påfyllning via posten efter varje 200 kilometers etapper. Jag hade delat upp resan i fyra delar, så att jag även skulle få laddningsström.
Största delen av rutten går genom Norge och Sverige, bara 70 kilometer i Finland. Fastän Sveriges koronasituation är bekymmersam, var det inte svårt att hålla avstånden till andra vandrare i ödemarken.
Efter halva resan hade jag träffat under tio personer, som alla vandrade endast en del av rutten. På Kungsleden är det trängsel, men troligvtvis är jag den enda som vandrat hela Nordkalottleden i år. Man måste vara du med sig själv, för att ge sig in på detta.
Omständigheterna under de första veckorna var mycket svåra. Även i slutet av Juli var det historiskt mycket snö och till följd av mycket regn och snösmältningn, så var den dåligt märkta rutten ofta upp till en halv meter under vatten. I älvarna var det som värst vatten upp till halsen. Dessutom var de flesta ödestugor och liknande skydd låsta på grund av coronan.
I gränstrakterna såg jag den första människan på fem dygn, när vi skulle ta oss över en älv från olika håll.Den starka strömmen gjorde att min vandringsstav brast och jag föll i älven. Jag fördes med i strömmen cirka 15 meter, tills jag stötte mot en stor sten, som jag kunde hålla mig fast vid.
Efter detta så föll personen som startat från den motsatta sidan, men älven förde hen med strömmen, med ryggsäcken på ryggen. Det tog minst femton minuter för mig att kämpa mig tryggt tillbaka till stranden, där jag gjorde ett SOS-alarm med satellit och for nedströms för att söka personen. Först när ambulanshelikoptern från Bodø anlände hittades personen och fördes genast till sjukhus.
Räddningspersonalen var nöjda, det var mycket nära att vi båda skulle råkat ut för samma öde. Då skulle ingen påkallat hjälp och ingen skulle ens vetat vad som hänt. Jag fortsatte vandringen först flera dagar senare. En vecka senare ringde polisen och sa att man bör ha respekt för fjällen. Den andra personen klarade sig tyvärr inte.
Efter halva etappen normaliserade förhållandena och Kautokeino skymtar endast 184 kilometer bort när denna tidning publiceras. Fastän jag kanske inte skulle föreslå en såhär extrem strapats åt andra, så rekommenderar jag varmt åt alla att ta en ordentlig brytning från vardagen. Skägget har växt och magen blivit mindre, men jag kommer att återvända till jobbet med entusiastiskt sinne. Det som jag upplevt kommer jag ändå att minnas så länge jag lever. Låt oss njuta av hösten och ta väl hand om varandra och vår fantastiska natur.